Rosor kan man väl inte ha för många av…!? Det kan man väl inte?
Jag har numera både buskar, låga rabattrosor, engelska rosor och förstås klängande rosor som brer ut sig högt där upp i det blå. Någon gammaldags ros har det också blivit, men de allra flesta är moderna rosor som remonterar. Doftar de är det plus i protokollet.
I det här inlägget tänkte jag bara visa min högresta rosor. Och några som är på gränsen mellan klättrare och storvuxen busk.
Det här är en Coral Dawn som tyvärr inte finns kvar längre. Det var en av de första rosorna jag köpte när vi var nyinflyttade. Här beblandar hon sig med en clematis viticella ’Etoile Violet’. Klematisen är nästan i största laget för den här rosen men jag försökte att bre ut henne i sidled så gott det gick.
.
Jag köper iallafall fler och fler rosor för varje år som går och har gjort så ända sedan jag fick förmånen att vara med som provodlare för Rosens Dag. Förr köpte jag oftast ”rea”-rosor och jag hade noll koll på hur de skulle se ut mer än det som ev syntes på etiketten. Jag spontanshoppade hej vilt! När jag kom hem med de för mig nya rosorna googlade jag och läste på innan jag planterade dem på det ställe jag trodde de skulle passa på rent visuellt. Numera gör jag på ett helt annat sätt när jag handlar. Typ tvärtom!
’Coral Dawn’ växte med stela styva ben och blommade i toppen. Så gör ju många klängrosor om man inte hjälper dem lite med beskärningen. Ju mer du klipper ner dem desto bättre blir det i blomningen. Jag försöker att klippa grenarna i olika höjd och ganska hårt varje år. De växer snabbt upp ändå. På det sättet får jag blomning nerifrån. Enda undantagen är de som blommar på fjolårsved, dem ska man vara försiktig med eftersom det är årets blomnings som klipps bort om man tar för mycket. Den blåa bollen är den gamla sorten av Bolltistel. En rosa flox matchar rosorna finfint i bakgrunden.
.
Jag har en ros som har en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Det är inte doften, för den känns knappt. Det är färgen eller nyanserna kanske jag ska säga.
Vissa år är den väldigt rosa och andra år mer vit med bara en aningens rosa kant. Den är lite föränderlig med andra ord. Det gillar jag!
Hon heter ’Händel’. Eller är det kanske en han? Ska jag tänka att det är en hyllning till tonsättaren/bacrockkompositören så är det ju en han…
.
Läcker, men snudd på ’för mycket’. Sånt tilltalar mig! Lite extra av allt lixom 😉 Jag gillar primadonnor! Sen gäller det att hitta snygga sällskap till dem så att de verkligen får glänsa! Här tätt flankerad av en vit högrest Veronika.
.
Det finns ju förstås fler rosor att älska. Den här är helt klart en av dem jag inte tänkte att jag skulle kunna leva utan men som även den visade sig vara kortlivad i den småländska leran! Frisk, fräsch och med en underbar doft! En engelsk madam!
Hon är dessutom mamma till en hel drös med andra engelska rosor. Blommar snällt på 150-200 cm höjd även om hon fryser ner nästan till marknivå rätt ofta. En vinter frös hon så mycket att hon inte vaknade igen…
Om ni inte har gissat vilken det är ännu så ska jag avslöja att det är den kända ’Leander’.
Hon är aprikosrosagul till färgen. Helt underbar!
.
Alltid en hel drös av blommor i toppen. Till och med knopparna är utsökta! Blommorna är väldigt platta som synes. Eftersom hon inte höll så många år skulle det kanske vara intressant att testa henne igen.
Jag har hittills inte återköpt någon som gått bort för mig…
.
I slutet av oktober ett år såg hon ut så här. Då var blommorna inte lika tätt fyllda utan har en mer avslappnad nästan lite slafsig look.
Mer gult än rosa. Men fortfarande vacker!
.
När vi nu pratar om aprikosrosagula rosor finns det en till som bara måste få vara med här! Den är kanske mer gul än rosa men den har den där föränderliga looken som jag är så svag för.
Och det är ju vackra och omtalade ’Alchymist’ förstås!
Titta så vackert hon lutar sig mot ett gammalt äppelträd. I total harmoni!
.
Tyvärr remonterar hon inte, men annars är hon i särklass!
Växer stadigt, fungerar väldigt bra med pegging down-metoden. Enkelt förklarat betyder det att man tar en lång gren och böjer ner den mot marken. Du kan fästa den på olika sätt, jag har kört med tältpinnar och lite elkabel. Rosen svarar då med att skjuta upp en blomstängel i varje bladfäste. Det blir många många fler blommor än om den hade stått rakt upp och ner som vanligt och bara blommat i toppen.
.
Alchymist är annars en högre buskros eller en klättrare som behöver beskäras för att få snygg form. Växer så det knakar gör hon iallafall.
Jag klipper en del på vårvintern och försöker hålla en lagom hög buskform där den inte har möjlighet att klättra. Det här är en ros som jag har på flera ställen och där några av dem är rotäkta exemplar.
.
Varje enskild blomma är så tät och vacker. Med en liten snurr i mitten.
.
Den absolut största rosen som inte är en klängros och som finns i vår trädgård är en vacker dam vid namn ’Nevada’.
Hon har vita blommor stora som assietter och börjar blomma något helt enormt vackert runt midsommar ungefär. Sen fortsätter hon lite mer försiktigt ända tills snön tar henne med storm och hon är lika förvånad varje gång. Den sena blomningen brukar skifta lite åt rosa, medan den första är helt vit.
Härlig doft, vackra ögonfransar och helt frisk! Rekommenderas!
Jag har nyligen planterat den rosablommiga systern som heter Marguerite Hilling men än så länge har hon inte vuxit på sig så mycket.
.
Röd som en röd ros ska vara enligt många är min ’Sympathie’. Finfin doft och remonterar som en tok! Den har trädgårdens torraste och varmaste läge men stortrivs!
Jag trodde hon dog en gång så jag försökte gräva bort roten. Fick upp en rejäl och grov rot och funderade sen på vad som skulle få efterträda i det hålet. Provade med en vindruvsstickling men den tog sig inte. Det tog ett tag innan jag satte dit något efter det men sen plötsligt, något år senare var det en ros där igen och då var jag ju tvungen att se vad det var för något. Det visade sig vara Sympathie!
.
En ros som är väldigt härlig i blomman är den vackra ’Louise Odier’. Fin doft och vackra blommor i en något kall rosa ton.
Tyvärr är den extremt drabbad av svartfläckssjuka. Varje år! Vissa år plockar jag av i stort sett vartenda blad, innan de faller av sig självt. Hon blir då helt kal! Och tyvärr har jag hört att det är många andra rostokar som har samma problem.
.
Jag har satt upp henne mot en pelare eftersom hon växer så bra på höjden.
Kanske kan en klematis slingra sig uppför stammarna och dölja bristen på bladverk. Det är tråkigt att göra sig av med växter, men den här ligger på gränsen….för vem vill ha sjuklingar när det finns så många andra att testa?!
.
Här är en bild på ’Blaze Superior’ och det är också en föredetting som gick ut efter några år. Jag tyckte den passade väldigt bra där på den lilla pergolan så jag kanske får spana efter något annat att sätta dit nu när det inte finns någon där.
.
Blaze Superior stod väldigt nära ’Louise Odier’ och har troligen blivit smittad av hennes svartfläckssjuka för innan den dog blev den kraftigt angripen av sfs eller så var det inget bra exemplar helt enkelt.
Blommorna och växtsättet var extremt likt ’Flammentanz’. Ingen doft överhuvudtaget och tydligen inte alls lika resistent mot sjukdomar som ’Flammentanz’.
Det var en ”rea” -ros, modell storchansning.
.
Frisk och alldeles underbar är däremot min vackra ’Märchenland’.
Här tätt sammanslingrad med en aster. Stora lite sladdrigt rufsiga blommor med långa ögonfransar. Har faktiskt ingen aning om hon doftar, det får jag ta kolla på nästa sommar!
.
Märchenland är en ärvd ros så den var i ganska bedrövligt skick när jag fick den då den kom ifrån en betydligt högre zon. Oidentifierad var den oxå, men med hjälp av rosforumet på Allt om Trädgårds hemsida som var väldigt aktivt en gång för länge sen så kom vi fram till att det är en Märchenland.
Först visste jag inte om det skulle vara en buskros eller en klängros min Märchenland, men jag tror nu att det kan bli lite mittemellan. Vissa år blir hon ca 150cm hög och då behövde hon nåt att luta sig mot. Andra år blir hon runt dryga metern och blir mer bred istället.
Nu har tyvärr sorken varit i närheten så jag tror hon låg lite farligt till!
.
En annan engelsk dam är ’Winchester Cathedral’.
Hon är kritvit med några enstaka rosa stänk, ibland. Fick en stolpe och tog sig lätt upp mot 200cm. Väldigt taggig, underbar lite citrusluktande doft.
Frisk och fräsch hos mig! Helt klart en jag gillar!
Tyvärr fick sorken tag på den förra vintern så nu är hon nere vid fotknölarna. Jag hoppas att hon piggnar på sig!
.
Jag har henne ihop med en klematis som jag köpt som ’Miss Bateman’ men jag är nu osäker på om det är en sån eller inte. Miss Bateman ska visst ha röda pistiller men det har inte min.
.
Den allra rödaste rosen är utan tvekan ’Grand Hotel’.
.
Grand Hotel beskrivs bäst som blodröd eller som röd som sammet.
Noll doft att tala om, men väldigt stora fina röda blommor.
Jag har haft henne i flera år, rätt länge faktiskt men hon har tagit bra tid på sig att komma igång. Står väl inte på det bästa stället kanske och får inte någon vattning öht. Remonterar.
.
När jag nu är inne på rött så kommer här den mest kända rosen av dem alla i den färgskalan.
Mycket kan man säga om Flammentanz men hon blommar som ingen annan, varje år lika magnifikt!
.
Vanlig, enkel och snudd på tråkig är såna ord man brukar få höra men som jag inte tycker hon förtjänar.
Friskast av dem alla, med en växtkraft som förvånar. Våra 2 exemplar klär in en hel armeringsmatta och jag får ändå beskära henne hårt varje år för att hon ska hålla sig där!
När besökare möts av den här väggen brukar det vara mycket Åhh och Ahh….
.
Jag har en enda ros som möjligtvis kan tävla med ovanstående, eller iallafall försöka.
Det är honungsrosen som heter Lykkefund. Hon växer som en raket och blommar helt explosivt, men tyvärr inte så länge. Doften däremot är fantastisk!
Då den växer så kraftigt klipper vi den med häcksax varje år för att försöka få ner den en aningens.
.
Nu får det vara bra för denna gången, det finns fler…men dem tar jag en annan gång…
//Trädgårdshälsningar
Lillianna